Efter istiden - ett hav
Hela Närke har tidigare legat under vatten. Ett
enormt hav som skapas när den senaste istiden upphör. Issmältningarna fyller upp
det som idag är Östersjön, och ett innanhav av sötvatten bildas även, som
i sitt första stadie delar det som idag är Sverige på mitten. Det som sen ska kallas för Närke är nu isfritt. Från istidens slut och fram till nutid så har issmältningar och landhöjningar
gjort så att bl.a Vänern, Vättern och Hjälmaren blivit sjöar istället för stora
vikar till innanhavet som innan.
Mellan 9500-8800 år före år 0. (11450BP-10750 BP) så kallas detta hav
för Yoldiahavet.
Bilden (1) nedan, visar det kartområde jag valt att använda mig av i mina egna modeller. Jag har använt höjddata från Tangrams Heightmapper (nytt fönster) och lagt på Lantmäteriets karta. Jag har därefter renderat bilden i ett 3D-program för att få till en snygg presentation av området.
Bilden visar Örebro något i mitten av kartområdet, med sjön Hjälmaren som dominerar kartbilden. Kumla och Hallsberg i söder om Örebro, med sjöarna Tisaren och Sottern.
Bilden (2) nedan, visar Yoldiahavets slutskede 8800 år före år 0. (10700BP).
Bilden är beskuren, från SGU's Strandförskjutningsmodell (land är vitt och vatten är blått) och visar ett något större område än min modell ovan, men den visar Yoldiahavets utsträckning över Närkes slättområdet mer ur ett större perspektiv.
I sitt senare skede, efter Yoldiahavet, så ser Ancylussjön 7800 år före år 0. (9750BP) ut som på bild 3 nedan. Det är ett hopp på 1000 år, och trots den tiden har det inte hänt så mycket mer än att det längst ner, i söder av området, har börjat sticka fram mer land. Tisaren har här blivt till, och Sottern är på väg.
Efter Ancylussjön tar Littorinahavet vid. Det är detta hav som dominerar och präglar Närkes slättområde under den senare delen av Mesolitikum, yngre stenålder i Sverige.
Under den här perioden (Littorinahavet) så väljer människor att bosätta sig i och i anslutning till den här viken som nu fortsätter att förändras. Slättområdet nedanför viken börjar inledningsvis framträda som ett kustlandskap, med flera inre skärgårdar (bild nedan). Människorna i det här området börjar nu samla sig i större folkgrupper, och de uppför hällkistor, gravhögar, kultplatser, och fornborgarna.
